Knorren nästa?

Man börjar nästan känna sig som en tablettmissbrukare när man inleder dagen med några Burana.
Jag har fått en släng av feber, mamma är övertygad om att det är grisinfluensan men jag hade inbillat mig att det skulle kännas ännu värre efter att man läst alla skräckrapporteringar om den. Det ironiska med att det skulle vara knorrisen är att idag har det gått två veckor sen jag tog vaccinet. Så man kan nästan säga att jag snubblade på mållinjen.

När jag vinglade fram här hemma kom jag att tänka på en rolig händelse från min barndom som jag tänkte berätta för er:

Jag och min klasskompis L var ut och gick i södra byn och hittade en skata i ett dike. Vi trodde att den skadat vingen så som de samariter vi är tog vi hem skatan. Väl hemma slog vi upp nummern till veterinären i byn och ringde dit för lite råd hur vi bäst skulle sköta om den skadade skatan.
Samtalet med receptionisten gick inte riktigt så bra...

R: Veterinären, hallå
L: Hej, Vi ha hitta en schåor som vi tror ha skada vindjin. Va ska vi jer?
R: Va sa du att ni hittat?
L: Vi ha hitta en skat.
R: Jasså en skata och vad är det med den?
L: Hon ha skada vindjin. Va ska vi jer?
R: Vad säger du? Är skatan lite vinglig?
L: NEJ, HON HAR SKADAT VINGEN.

Sen minns jag inte hur samtalet slutade men iallafall hann skatan dö innan vi fått några råd, det var tydligen inte bara vingen den skadat.

Jag får återkomma senare när jag fått lämna sjukstugan.


M